FRANK

Flags of Cain – Christoffer Berg

Flaggor!

Inte för nationer, inte som löften –

utan som märken.

Blåmärken som blommar under ytan.

Sår som vägrar sluta sig.

Något som redan brutit igenom.

 

Flaggor för det som inte får bäras öppet.

Flaggor för det som sipprar, blossar upp, återkommer.

 

Kainsmärket sägs vara ett skydd.

Kainsmärket sägs vara en förbannelse.

Det sitter kvar oavsett vad man kallar det.

 

Här får det veckla ut sig.

 

Inte som ett tecken på skuld,

utan som en yta som insisterar.

En form som inte ber om att bli hel.

 

Det som borde döljas hissas.

Det som borde läka hålls öppet.

 

Inte en varning –

utan en närvaro.

 

Flaggorna pekar inte mot något gemensamt.

De samlar inte.

De pulserar var för sig.

Som kroppar.

Som tillstånd.

Som något som redan har hänt.

 

Och ändå:

de står kvar.

Som om märket själv har rest sig

 

—-

 

Flags! 

 

Not for nations, not as promises – 

but as marks

Bruises blooming beneath the surface. 

Wounds that refuse to close. 

Something that has already broken through. 

 

Flags for cannot be carried in the open. 

Flags for what seeps, flares up, returns. 

 

The Mark of Cain is said to be a protection. 

The Mark of Cain is said to be a curse. 

It remains, regardless of what one calls it. 

 

Here, it is allowed to unfold. 

 

Not as a sign of guilt, 

But as a surface that insists. 

A form that does not  ask to be made whole. 

 

What should be hidden is raised. 

What should heal is kept open. 

 

Not a warning – 

But a presence. 

 

The flag do not point toward anything shared. 

They do not gather. 

They pulse on their own. 

Like bodies. 

Like the state of being. 

Like something that has already happened. 

 

And yet: 

They remain. 

 

As if the mark itself has risen.